Tankar från fåtöljen

Klockan är 9.00, exakt och jag hör kyrkklockorna ringa på min väg in. Solljuset glittrar in genom mosaiken i kyrkfönstret. Några hälsar ”God morgon” till varandra. På altarbordet står en bukett vita blommor och några ljus brinner. Min blick vilar på Mariastatyn i trä invid sidoväggen. Duvan i guld svävar högt upp i predikstolen. Vi är nästan ett tiotal varje vardag som möts stilla i bön. Det är samma invanda ordning varje dag. Det enda som skiljer gångerna åt är vem som leder samlingen och kantorn som spelar. En välkomsthälsning, en psalm, växelvis bön från psaltaren, en bibeltext från kyrkoårets texter, ljuständning, bön, Vår Fader, välsignelsen och ett pianostycke. Rutinen blir till en storhet i all sin enkelhet. Allt är över på en kvart. När pianostycket ebbar ut lämnar jag samlingen. Stänger av min dator och börjar fundera på dagen och om det är läge att snart stiga upp ur sängen.

Efter snart ett och et halvt år utan att ha kunnat gå till kyrkan fysiskt får jag för en stund känna en skärva av samhörighet. Församlingen jag delar gemenskapen med ligger sju mil bort. Jag har ingen aning om vilka fler som tittar, har aldrig träffat någon av prästerna, kantorn eller diakonerna, förutom två, men jag vet att de finns där, live. Och de ber. I den bönen får jag stämma in i. Det finns dagar då jag inte ens orkar gå in på datorn hemifrån för att vara med. Att då veta att det pågår en bön oberoende av mig och mitt mående ger mig ro. Bönen fortsätter oavsett antal på plats i kyrkan eller på nätet. Deras uthållighet ger mig också hopp.

När prästen eller diakonen säger före bönen Vår Fader orden: ”Tillsammans med hela Guds kyrka i hela världen och genom alla tider ber vi nu den bön som Jesus har lärt oss.” Finns det en otrolig tröst för mig som inte längre kan delta fysiskt i min församling. För i Guds kyrka i hela världen rymmer alla församlingar och grenar av kristenheten. Där har vi alla, var och en, en självklar plats oavsett var vi befinner oss någonstans.

När min mamma senare i veckan ringer, berättar hon för mig att en väninna till henne har fått avsluta sina dagar på jorden. Väninna har funnits med under hela min uppväxt och under senare år har jag upplevt en speciell kontakt mellan oss då vi ha träffats. Det kunde gå år mellan gångerna och bara ett ögonblick av möte. Men ändå satte hon spår hos mig. Hon var en bönens människa och några ord hon ofta sa som avsked till mig kommer till mig ibland. ”Vi möts i bön.” sa hon. Hon i sin kammare och jag i min. På nåt sätt var det en förvissning om att bönen har andra gränser att mötas på än de vi själva sätter fysiskt.

På min ensamma väg i det inre landskapet blir morgonbönen ett litet sällskap och gemenskap, där vi möts i bön, i Guds kyrka i hela världen.

”när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda.” (Matt 6:6)

Ibland får jag flera sms på raken av döttrarna. Som ett pärlband radar de upp sig. Ett enda ord i varje sms. Även om jag skulle ha telefonen i handen hinner jag inte svara förrän nästa sms kommer. Innehållet vittnar om att det är bråttom.
”Mamma”
”Hallå”
”Mamma”
”Mamma”
”Svara”
Oron över att det hänt dem något lägger sig som en klump i magen. Oavsett vad jag gör släpper jag allt jag har för att svara dem. Oftast är det nåt enkelt jag kan hjälpa till med över telefon och klumpen löser upp sig.

Det är på de där nödrops-sms:en jag tänker på när jag vaknar. Natten har varit bedrövlig eller mer än så. Den har varit horribel. Förkylningen som föll över mig för några dagar sedan slår ut de mest basala kroppsfunktionerna på grund av mina diagnoser. Förutom hostan och den igentäppta näsan lever temperaturen i kroppen rövare, hjärndimman lägger sig som en blöt filt över mig, magen gör uppror men det värsta är smärtan som letar sig fram till nya platser i kroppen att göra ont på.
Bara efter någon timme efter det att jag somnade igår kväll vaknade jag igen av att ryggen skrek. Det var ingen molande värk, det var en ihållande räd av knivar som högg mig i ryggen. Smärtan var på en helt ny nivå. Det spelade ingen roll om jag rörde på mig, satt upp eller låg ner. Den var kvar. Tårarna rann. Tänkte att om jag bara kunde få åka in till sjukhuset och de sövde ner mig några dagar, kanske att jag skulle kunnat få slippa smärtan. I töcknet av smärtan försökte jag lägga mig ner på sidan. Som ett mantra viskade jag tyst: ”Herre, kom till min räddning. Skynda till min hjälp.” Med betoning på skynda. För jag stod inte ut. Där mitt i rabblandet av bönen från psaltaren somnade jag.

Förundrad nästintill chockerad undrar jag nu när jag ligger nyvaken om vad det var som hade hänt under natten. Efter hagelskuren av knivar i ryggen hade jag somnat och smärtan hade övergått till en mer molande och överkomlig värk, vilket hade gjort att jag kunde sova hela natten igenom. En befriande känsla infinner sig och tacksamt tänker jag att tydligen hade Någon den här gången lyssnat på mitt pärlband av rop i natten.

”Jag sökte mig till Herren och han svarade mig, han befriade mig från all fruktan.” Ps. 34:5

Det är en helt vanlig, lite gråtrist måndag. Kroppen gör mer väsen av sig än vanligtvis därför har jag ännu inte stigit upp ur sängen, trots att klockan är strax före lunch, när min telefon ringer. Skärmen visar hemligt nummer men min nyfikenhet är för stor för att låta bli att svara. Det är min vän i klostret. En syster jag kommit att lära känna under alla år jag besökt klostret. Hon ringer ibland. Oftare nu när jag inte kan besöka henne och klostret för några dagar av retreat. Mungiporna kan inte hejda sig att åka upp när jag hör hennes glada röst. Hon har ett smittande skratt och alltid ett leende till sin nästa. Det är som att jag sugs in i en torktumlare av värme och kärlek när jag pratar med henne. Hon ser mig, hör mig och bekräftar mig med sina översvallande ord av uppmuntran och lovord. Jag har svårt att ta till mig allt det hon säger om mig. Försöker ändå. En nunna kan ju inte ljuga, tänker jag. Vi pratar om det som rör livet och vardagen. Vi pratar om Gud och relationen till Honom.

När jag senare översvallande och glad berättar för min mamma att systern har ringt frågar hon vad nunnan har sagt för klokt den här gången. Jag försöker återge det men det blir bara det där alldagliga jag berättar om. Vilka besök de haft i klostret den senaste tiden eller om en bok hon läst. Det låter inte alls som det intressanta samtal som jag ger sken av. Inser att även om min mamma känner mig väldigt väl är jag inte säker på att hon skulle förstå eller uppleva samma eufori av känslor som jag om jag återgav alla ord som sagts. Rädslan finns också hos mig att om jag skulle berätta, skulle min upplevelse av samtalet urvattnas. Nunnans ord var riktade bara till mig och jag är inte säker på att någon annan skulle förstå betydelsen av det jag upplevde.

Dagarna går hemma. Det händer inte så mycket. Skulle de få en färg är de som himlen idag, gråa. Men plötsligt glimmar det till. På min lilla, lilla promenad till busshållplatsen och hem igen blir jag ackompanjerad av koltrastens första sång för våren. För någon annan är det bara en fågelsång men för mig blir det ett möte med skaparen själv. Skulle jag förklara eller berätta varför är jag rädd att min förnimmelse av Gud, jag där under promenaden upplever, går förlorad. Precis som med nunnans samtal behöver jag bevara mina samtal med Gud i mitt hjärta. Ibland behöver det gå en tid innan jag är redo att berätta men allt som oftast behöver gudsupplevelsen förbli en hemlighet mellan Gud och mig.

”Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. ” (Luk. 2:19)

Det är när finaste kavajen är på som min vän brukar dyka upp vid min sida. Ur bröstfickan tar han då fram en liten lapp samtidigt som han ler stort. På lappen står några bokstäver i versaler. Inte vilka bokstäver som helst. Jag känner igen handstilen, den tillhör vår äldsta dotter. För den oinvigde är det just bara bokstäver men för den som vet, hen vet. Nästan som en hemlig kod. Med deras hus fullt av festglada människor på hans födelsedag hade han plötsligt fått den lilla lappen av vår dotter. Det tog några minuter för honom innan han började nynna på ”Happy birthday”.  De, i mångas ögon, slumpmässiga bokstäverna stod för tonernas namn och bildade den välkända födelsedagsmelodin. För honom, som musiklärare och med ett allmänt stort musikintresse, var det lätt att knäcka koden.

Jag tänker att min väns finkavaj får ut och lufta sig nu när det är jul. Kanske kommer han att ta upp den lilla papperslappen och leende visa den för någon. När jag ser mig omkring i vårt julpyntade hem faller min blick på barnet i krubban. En slags kod vi fått. En kod som vi människor har kunskapen att tyda. Vi har en form av inbyggd mekanism som gör att våra hjärtan öppnar sig på vid gavel när vi ser en liten bebis. Det är just det som händer vid kontakten med det lilla barnet i krubban. Vi vill knäcka koden genom att älska och lära känna den lilla krabaten ännu mer. Även om det tar mer än några minuter, kanske ett helt liv att på något sätt förstå innebörden eller ens ana kodens storhet i att Gud blev människa den där julnatten för länge sen.

Bredvid krubban står herdarna. Tillsammans med dem vill jag vill utbrista i ett Happy birthday, Jesus. Eller som det står på lappen C-C-D-C-F-E

”Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.” (Luk.2:12)

Jag hinner inte ut i hallen förrän jag hör hur de ivrigt snubblar in genom ytterdörren, glada och med mycket energi. De nästan pratar i munnen på varandra för att berätta om resan hit och hur smidigt det gått. Det är nog femte eller sjätte gången min mamma är här på bara några veckor. Idag är pappa också med. En av anledningarna till att det blivit så ofta stavas ’tåget’. Varje månad köper de ett resekort som tar dem genom hela länet och hur många gånger som helst för bara 225 kronor. Först går de hemifrån genom staden till stationen, berättar de. När tåget kommer fram till Taberg går de in på hotellet och hämtar dagens lunch för att sedan ta nästa lokalbuss, som går var tionde minut, upp till vårt hus. Bara enkel resa skulle ha gått på totalt 200 kronor. Dessutom hur smidigt som helst om man ska tro på vad de säger. Deras frihetskänsla går inte att ta miste på. Gladeligen låter jag de berätta om alla fördelar med tåget. Bara det att de slipper köra bilen i mörker eller regnrusk underlättar ofantligt. Även min oro med att de är ute på vägarna minskar, men det säger jag inte.

Efter dagens lunch, som idag bjöd på fläsk och löksås, går min pappa och sätter sig i en av fåtöljerna. Själv sträcker jag ut mig på soffan. En middagsvila är på sin plats. Mamma sitter lugnt kvar i köket och bläddrar lite bland reklambladen. Nästa tåg konstaterar de går inte förrän halv fyra. En stillhet infinner sig. De behöver inte rusa iväg eller ha bråttom hem innan mörkrets intågande. Vi hinner få i oss några av dotterns lussebullar och en lång pratstund innan det är dags för bussen att ta dem ner till stationen.

När jag har kramat om dem, tackat för dagen och stängt ytterdörren efter dem stannar jag upp och förundras över deras frihetskänsla. Hur många fördelarna är med att de lämnat över spakarna till tågföraren. Tänker på om jag själv lite oftare skulle ha modet att lämna över livets spakar till Gud och hans planer, vad skulle hända då? Det är knappast så att Gud skulle slänga mig under tåget. Nä, jag tror egentligen att Han varsamt skulle föra mig på den vägen som är min, i det som är mitt liv. Var dag skulle Hans omsorg om mig leda mig. Men det är svårt. Min rädsla över att tappa kontrollen kanske snarare handlar om en dumhet över att inte lita på kärleken. För i kärleken bor friheten.

”Han förde mig ut i frihet, han räddade mig, ty han älskar mig.” (2 Sam. 22:20)

Så har det hänt, ännu en gång. Jag står där med mina känslor jag inte kan sätta ord på. Ett sammelsurium av glädje, tacksamhet och en avgrundsdjup sorg. Ingen bitterhet men ett uns av besvikelse. En i min närhet var bara för några veckor sedan så sjuk att han inte kunde stå själv utan behövde bäras ut på bår till den väntande ambulansen. Vi pratade då med varandra i telefon varje dag. Om det som är livet. Om bland annat vad som händer med en människa när allt den fysiska styrkan och med den, de praktiska handlingarna försvinner. När vi inget kan göra och huruvida lata vi då är, i våra egna ögon och andras. Nu, tre veckor senare, har sjukskrivningen, sedan drygt en vecka tagit slut, och han är tillbaka igen. Vardagen är återupprättad och det är som vanligt igen för hans del. Förutom efterdyningar av smärta ibland och en eftertänksamhet. Min glädje och tacksamhet är stor för hans skull. Det hade kunnat gå riktigt illa men skyddsänglarna gjorde åter igen sitt jobb. I glädjen över tillfrisknandet kommer en fadd smak jag inte kan sätta ord på. Jag står kvar, ensam igen. Med min egna smärta. Utan tillstymmelse av någon återgång till ett så kallat normalt liv. Det är en bottenlös sorg jag bär på och som jag inte alltid lägger märke till.

Trots mina ivriga försök, igen, att hitta en behandling som kan lindra min smärta och leverera mer ork har de stora förändringarna inte skett. Hela hösten har jag hållit i ett halmstrå av hopp. Tror mig se en myrstegsförbättring. Och i varje liten stund med mindre smärta och mer ork fyller jag mina lungor av tacksamhet.

I fönstren lyser adventsljusstakarna pålitligt. Även om det är mest våra egna jag i år kan ha glädje och njuta av. Advent är profeternas tid i kyrkoåret. De vill få oss att hoppas och tro på det vi inte kan se. Tro på en alternativ framtid. Profeterna lär mig också att tron på framtiden innebär en väntan. En väntan som jag ibland upplever oändlig och där ensamheten är stor. Det är ändå profeterna jag väljer att lyssna på. Jag håller fast i det lilla, lilla halmstrået av hopp. Och tro på det jag ännu inte kan se.

”Vi lever i tro, utan att se.”  (2 Kor 5:7)

Det plingar på dörren. Jag tittar bort mot ljudet och ser genom det avlånga fönstret, bredvid vår ytterdörr, en stolt farmor. Med raska steg går jag och öppnar dörren, med ett leende och orden att jag borde ha rullat ut den röda mattan för detta finbesök. I famnen bär min granne ett insvept litet knyte som vänder sin nyfikna blick mot mig. Hennes barnbarn, som bara är några månader, är på besök. Detta lilla underverk och denna skatt. Förundrat möter jag babyns blick och ett litet leende sprider sig i ansiktet på barnet. Jag kan inte se mig mätt in i dessa ögon, djupa som oceaner. Det är som att det där bor en hemlighet om det renaste, det klaraste och det mest oskyldiga. Om en fridfull och lugn plats vi egentligen aldrig velat lämna. Tiden stannar upp en stund där i hallen. Detta lilla liv bär på välsignelser i överflöd för alla runt omkring henne. En kärlekens hand vilar över henne.

Ett ögonblick och besöket är över. Trots det känns det som att jag har blickat in i evigheten. I det lilla barnet finns något jag tar med mig. Det handlar inte om hur stort något är. Jag kan ibland tycka att min enkla lilla bönesuck är för futtig. Att det där lilla sms:et inte gör nån nytta. Att min lilla stund i fåtöljen på kvällen är både okoncentrerad och trött. Men. Även den minsta av alla böner blir välsignad. Även den minsta av alla handlingar blir välsignad. Även den minsta av alla vanor blir välsignad. Även det minsta lilla underverk, omslutet i en filt i sin farmors famn, blir välsignad. Allt detta växer och i sin gåtfullhet blir till något större vi inte kan greppa i våra hjärtan.

”Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.” (Mark. 10:16)

En svag doft av blodapelsin från tekannan sprider sig i vardagsrummet. På soffbordet brinner två värmeljus och bredvid står några änglar. Adventsljusstakarna lyser i fönstren. Jag har återvänt till soffan där jag tidigare under dagen legat och tittat på första advents-gudstjänsten, svagt nynnat med i ”Gå sion din Konung att möta” och lyssnat på dagens traditionsenliga bibeltexter när Jesus rider in i Jerusalem på en åsna. Nu har jag ställt fram två muggar och väntar på besök. Egentligen är jag alldeles för trött för det men jag trotsar min kropp till fördel för min själ.

Det varma teet visar sig vara en hit efter vännens promenad i det ruskiga vädret. Veckorna har rusat iväg och vårt möte har dröjt. Därför är glädjen stor över återseendet. Samtalsämnena flyter på och vi kommer ifatt varandras vardag. Hon har ätit julbord, varit på gudstjänst, spelat med musikkåren, skjutsat barnen, planerat julklappar, firat födelsedagar och bakat till kyrkfikat. Framåt väntar mer julbak, musicerande med musikkåren, sonens födelsedag och julkonsert. Jag får för stunden en inblick hur mycket en frisk människas liv innehåller av aktiviteter och arbete. Kanske alldeles extra när vi närmar oss jul. Vissa delar kan jag sakna så mycket att det gör ont i mig, andra ler jag över att få slippa. Även en frustration infinner sig när jag tänker på alla de där sakerna jag skulle kunnat bidragit med om jag mått bättre. Jag säger som Lotta på Bråkmakargatan: ”Jag kan så mycket!” men kan tycka att det finns en onytta i att mina gåvor inte kommer till användning. Är glad och tacksam över att min vän hinner med ett besök hos mig. När hon berättar att hon genom att komma in i min lilla bubbla av lugn och ro får känna lite frid blir jag alldeles varm inombords och undrar för en stund om jag hörde rätt. Jo, för säkerhets skull formulerar hon om och innebörden blir densamma. Hon känner frid när hon är här. Vilket för mig är både en ära och en gåta. I min kropp pågår ständigt ett krig av smärta, hjärndimma och trötthet. Hur kan hon då känna något jag inte kan ta på.

Besöket blir kort men lämnar en varm eftersmak. När jag har stängt ytterdörren efter henne tänker jag på söndagens evangelietext som jag hörde på förmiddagen, särskilt två fraser dyker upp i huvudet. ”Herren behöver dem” och ”ett lastdjurs föl”. Tänker att Herren behöver både dig och mig, oavsett tillstånd på kropp och knopp. Men uppenbart inte på det sätt vi har i åtanke. Åsnan som är ett lastdjur får här i historien en annan uppgift än det hon var född till. Förvisso liknande. Fast i slutändan är det stor skillnad mellan att bära på den här kungen och en säck potatis och vilka konsekvenser det ger till världen.

”Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl.”  (Matt. 21:5)

Nyfiket rullar jag upp rullgardinen. Där bakom väntar det alltid på mig en överraskning. En vacker soluppgång, en koltrast som letar efter föda eller ett rikt äppelträd som skiftar allt eftersom årstiderna går. I somras kunde jag se över till grannens nyplanterade dahliarabatt. En morgon stod den orangea dahlian och lyste mot mig. Var dag är det som att jag upptäcker något nytt, det vill säga OM jag stannar upp och ser efter. Låter jag däremot rullgardinen slentrianmässigt gå upp och rusar iväg får jag leva något fattigare den dagen.

Denna morgon är allt grått, novembergrått. Jag stannar upp, inte ens min kompis koltrasten syns till. Deppigt går jag tillbaka till sängen. Grått ute och gråt(t) inne. Inser att det är längesen jag kände efter hur jag egentligen mår. Inte med kroppen, för den pockar på min uppmärksamhet som en envis hackspett hela tiden, utan med själen. Hur mår min själ? Istället för att stanna upp har jag rusat iväg. Tankarna har varit i vårt kök. Snart är det färdigrenoverat med golv och väggar och då börjar det roliga. Jag har febrilt letat inredning, som möbler och gardiner, på nätet och fiktivt byggt upp ett rum med hjälp av både AI och verktyg på IKEA:s hemsida. Detta har jag varvat med att sträcktitta på serier. Allt för att inte undra hur jag mår i själen. Jag har försökt gömma mig för mig själv. Glömma bort rädslan, ovissheten och besvikelsen över ofrivilliga begränsningar i livet. Jag känner mig bara tom. Tom som om att Gud inte heller tycker att det är en god idé att vara kvar utan också gömmer sig eller till och med överger.

Telefonen plingar till och jag får ett sms från en vän. Hon har skickat ett citat, översatt med hjälp av AI, som Sam Wells skrev till Kate Bowler när han fått reda på att hon hade obotlig cancer. Citatet griper tag i mitt hjärta så att jag får svårt att andas och ohejdat rinner tårarna. Omtumlande läser jag det om och om igen. Det handlar om att gå in i sin bottenlösa rädsla och att konfrontera det outsägliga slöseriet, som drömmen om vad livet skulle ha varit utan sjukdom, mallen som man tror Gud har planerat för sig och om de goda sakerna man trodde man hade rätt att hoppas på. Att istället fokusera på att kanske det enda Gud vill att man ska koncentrera sig på är att Gud tar hand om allt. Det, skriver han. Det, är tillit i sin renaste form – skälvande tillit. Att det handlar om att acceptera plågsam smärta av osäker varaktighet utan något skydd annat än de Eviga armarna. Att tro att dessa armar aldrig släpper taget om oss. Det, skriver han. Det, är hopp – darrande hopp. Mitt sms som jag får avslutar min väninna med Immanuel-Gud med oss.

Påminnelsen jag får från min vän är som en koltrasts sång i min själ. Jag har rullat upp rullgardinen till min själ och för första gången på flera veckor, inte rusat förbi utan noga tittat efter och sett att Gud är med, Han gömmer sig inte. Precis som att Han var morgon ger mig något vackert i skapelsen bakom rullgardinen ger Han mig sin närvaro och kärlek. Hela tiden. Min själ behöver bara komma till ro.

”Kom till ro, min själ, Herren har varit god mot mig.” (Ps.116:7)

De är överallt. I tvättmaskinen, i torktumlaren, på golvet, på kudden, i soffan men allra mest i golvbrunnarna. Alla dessa hårstrån. Med tre långhåriga i familjen märker vi, minst sagt, av dem. När jag samlar ihop fynden blir det till en hel peruk. Förundrat undrar jag om vi fortfarande har något hår kvar på hjässan. Har läst att vi har mellan 100 000 och 160 000 hår på huvudet. Då lär det ju finnas en hel del hårstrån kvar. Än behöver jag inte oroa mig för att bli tunnhårig. Det finns så otroligt mycket annat att vara rädd för. Det räcker att se sig om och lyssna in samhällets röst för att bli rädd. Rädd för maktgalna människor som går över lik lite varstans på vår jord, rädd för att vi inte tar hand om skapelsen vi har fått att vårda, rädd för samhällets egofixering, rädd för våldet som eskalerar, rädd för barnens framtid, rädd för ensamhet och utanförskap, rädd för att smärtan ska eskalera, rädd för att inte räcka till. Listan över rädslor kan vi göra hur lång som helst. Nånstans inser vi att det tar oss bara längre och längre in i mörkret. Därför behöver vi våga tro på någon som håller oss i handen och leder oss ut till ljuset. Någon som vill vårt bästa. Någon som viskar till oss: ”Var inte rädd, Du är älskad och värdefull i mina ögon.” Någon som till och med kan, och vill, räkna alla våra hårstrån på huvudet.

”Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.” (Luk. 12:6-7)